I.V.A

baserad på verkliga händelser

1

veckan efter

 

”Det är en naturlig fråga och den ställs ofta, eller du har inte tänkt på det?”

Mitt svar blev min tystnad. Jag visste inte ens vad han pratade om. Jag hade inte hängt med för fem öre. Utan något val, liggande i sängen med en filt över mig och en mugg fylld av små isbitar på det flyttbara bordet bredvid, lyssnade jag bedövat på hans försök till ett retoriskt tal. Rummets belysning var dov och min hals öm. Jag ville be han hålla käften men kunde inte efter att legat intuberad i flera veckor. Minns inte hur jag kom hit. Rösten fortsätter men jag kan inte ens vrida på huvudet. Minsta rörelse och kroppen skriker. Det gör förbannat jävla ont. Väggarnas färg stämmer överens med minnet och ljudet från vagnen som rullar med sina kundvagnsliknande instabila hjul av hårdplast över det beigefärgade vinylgolvet känner jag igen. Den är fylld med mat. Den som ut som en box gjord av folie. Maten måste ju hålla en viss värme för att få lov att serveras.

 

Sjuksystern kommer med förstärkning. Tillsammans hjälpte dom mig ur sängen och i en rullstol. Doften av rädsla sitter i väggarna och alla fönster visar världen som om den vore en statisk tavla med havet som diffust porträtt. En oföränderlig utsikt från femte våningen utan möjlighet att titta ner. Närmar du dig noggrann vy blir du bortförd av avdelningens underhuggare som i vita kläder enbart inväntat den uppgift som ligger dem närmast hjärtat — nämligen att bälta den sorgsna själ som egentligen bara försöker förstå vad det är han så innerligt kämpar för, vad det är man kommer ut till som gör det värt att överleva vistelsen på avdelning där folk skiter ner toaletten och går därifrån som om ingenting hänt och sätter sig i soffan. Men det är fönster med repeterande korsgående mönster från topp till tå skapta av tunna metallsträngar och utsikten är inget vidare, i alla fall inte på håll. Att komma nära nog för en glasklar utsikt går som sagt inte och att ens fundera på att fly är meningslöst. Du sitter maktlöst inlåst under andras bestämmande varav allt du säger tolkas som manipulation. Frihetsberövande på högsta nivå om du frågar mig. Allt jag ville var att mannen som höll tal skulle hålla käften och låta mig sitta i fred framför porträttet av havet. Jag ville hem. Jag ville inte sitta på psyket. Men jag fick inte som jag ville.

 

Mannen babblade vidare..

”Oavsett religion eller ideologi så är frågan; finns det en gud och något efter döden? Oavsett religion eller ideologi så är det en berättelse skriven av människor och dessa skrivna verk används för att övertyga andra till att tro och leva så som den predikande vill och anser vara korrekt. Ju fler som efterapar desto större möjlighet till förändring får predikanten. Det är samma med politik. Du börjar med grannen. Kan du övertyga honom eller henne så går det vidare till nästa granne och sedan huset, grannskapet, staden och så vidare. Till sist så skapar du ett parti med målet att vinna mest röster. Lyckas du vinner partiet valet och ni får bestämma under en mandatperiod. Ni har det som kallas för majoritet. Inte ofta det händer.

 

I grunden ligger problemet om människans natur, människans behov av att tro på något som är större än sig själv då vi inte vet vad som kommer eller sker efter döden. Religion och ideologier är det som står bakom flest mord i vår historia. Detta är ett välkänt faktum. Det har passerat tusentals år till ingen nytta, kan tyckas. Vi har fortfarande inte lärt oss att leva i harmoni med varandra. Tänker du annorlunda så måste du bekämpas – det är mänsklighetens nutida motto enligt det som idag kallas för PK-media och åsiktskorridoren. Men vi har kommit långt om man ser till människans ålder jämfört med jordens. Vi har separerat stat och tro och blivit sekulariserade. Men ja, vi fortsätter att mörda varandra för att vi tycker olika.

 

Vansinnet kommer mestadels troligt att fortsätta och handlar det inte om religion eller ideologiska övertygelser så handlar det om något annat. Vi kommer aldrig att sluta mörda oss själva så länge vår hjärna skapar de tre berömda känslorna och beteendena; svartsjuka, avundsjuka och girighet.

 

Idén om att ”jag vet bäst” föds ganska enkelt och att övertyga sig själv brukar inte vara svårt. ”Hade jag fått bestämma” och ”Jag hade löst det” är klichéer som i princip ingen kan leva upp till men samtidigt annonserar med som om de vore alls- och övermäktig med svar på allt. Så är inte fallet då det inte finns någon lösning på världens problem. Oavsett om du vill samla alla likasinnade på en och samma plats för att leva i harmoni tillsammans så kommer alltid någon att tycka, tänka, känna och eller uppleva saker och ting annorlunda jämfört med gruppen. Detta går inte att komma ifrån; det går heller inte att ignorera.

 

Människan är skapad för det självdestruktiva syftet att leva i nuet och sedan dö. Mantrat har blivit; ”Jag ska ju ändå dö så det spelar ju ingen roll…” och så vidare. Vi kommer aldrig att ta hänsyn fullt ut för miljön, för att industrin förstår och förorenar, för planeten som en levande varelse eller för våra medmänniskor. Människan kommer aldrig någonsin att känna empati för mänskligheten som kollektiv då gränsen går vid familj samt de vi valt att kalla för ”nära och kära”. Allting utöver det är bara varelser du tvingas leva runt och samman med, ingenting annat. Visst bryr vi oss, men inte egentligen. Vi har blivit så pass indoktrinerade eller för att förenkla uttrycken; hjärntvättade. Vi har blivit så vana vid att få allt serverat på silverfat att vi knappt ens längre ifrågasätter när lagar bryts, oberoende deras vikt eller in- och påverkan. Hjärntvättade av den enorma massmedia maskin som selektivt väljer ut vad du ska se och höra och därmed till stor del, ska tro på. Vi har blivit lata. Vi har blivit så pass lata att allt som inte passar en viss norm skall med omedelbar nyhetsrubrik förtryckas och hängas ut som fel. Oftast är det ord såsom ”rasist” och ”nazist” som gäller i dagens debattklimat.

 

Visst, vi kan skicka iväg ex antal bombbestyckade flygplan och jämna de länder vi tycker illa om med marken. Men problematiken kommer att återuppstå igen. Låt oss säga att alla problem är lösta och du och ditt parti regerar. Vad händer när nästa person som tycker annorlunda gör samma som du? Har du ens tänkt på det? Då är det han eller hon som pratar med grannen, huset, staden och så vidare. Ja, du fattar. När han har makten så är det plötsligt du som är missnöjd och frågan då blir; vad är du beredd att göra för att få makten igen? Vad är du beredd att göra för att andra ska lyssna på dig? Vad är du då beredd att göra för att få andra att inse att det är du och ditt parti som har rätt och alla andra har fel för att.. Ja? För att, vadå?

 

Exempel; ta alla religiösa verk oavsett form och förgör dem. Det finns nu ingen religion eller ideologi på jordens yta förutom vad det mänskliga släktet bär inom sig. Och då kan påminna dig om att det finns hundratusentals personer som kan recitera koranen, bibeln och så vidare. I detta scenario så finns bara vetenskapen. Spola framåt tusen år. Du står på en balkong på tionde våningen och hoppar. Vad händer? Du dör. Varför det? Kvittar om det var för tusen år sedan eller nu – tusen år senare. Du dör för att det finns något som heter tyngdkraft. Igen, vetenskap. Vetenskapen består medans att radera en religion eller ideologi blir en omöjlighet såvida du inte utrotar alla människor. Religion, oavsett gud – kommer tillbaka då människan behöver något att tro på. Det är något djupt rotat i vår så kallade själ att det inte går att förändra. Du förstår, vi kommer alltid tillbaka till ruta ett igen – hur vi än gör. Ruta ett där du pratar med grannen och vill genomföra förändring… Det finns ingen universallösning. Så är det.”

 

Hans svar lät genomtänkt och ja, det lät som om han höll ett tal. Men vad han sa fick mig att fundera. Skit i väggarna och fönsterna med metall strängar. Skit i allt. Det fick mig att tänka på den framtid som antagligen ligger framför både mig och den jag tycker om. Ja, det finns en person som betyder mycket för mig. En person som inte tänker som dig eller mig. En person som, på olika sätt, har det mycket svårare än resten av oss vanligt dödliga. Hon var allt jag kunde tänka på efter allt det han berättade. Det var nästan så att jag inte ville att sköterskan skulle avbryta mina trevliga tankar om flickan med svart hår. Hon som antagligen väntar i mitt rum. Men dagdrömmen fick ett abrupt slut. Det var nämligen dags för mina tabletter och en ny bananpåse på dropp. Jag fick hjälp av min då, helt egna medelålders kvinna och sköterska, att resa mig upp. Vinglande tog jag mig till mitt rum. Fanns hon där eller inte? Det var alltid en lika trevlig överraskning då hon satt där på sängkanten med benen i kors med ett leende på läpparna. Jag tycker om hur hon log. Hur hon valde att krama min hand för att visa omtanke. Precis så där lagom hårt med en smekande känsla av erotik. Hur hon lekte med sitt hår för att bortförklara sin oro för det som väntade henne. Hon fick mig att vilja återuppleva ungdomens lust och oförsiktighet, första kyssen och handen under tröjan. Något jag tror berodde på att vi inte fick röra vid varandra. Allt som hennes ögon sa efter att hon slängde med håret och blottat sitt vackra ansikte. Sättet hon vickade på rumpan då hon visste att bara jag såg henne. Hennes till synes silkesmjuka och inbjudande muskulöst mörka cykelben. Fan alltså, hon var verkligen – på alla sätt och vis, underbar.

 

Det blev istället mat och på menyn stod stekt korv med potatismos med lingon och senap. Pulvermos från cafeterian på bottenplan och limesaft från den två liters plastdunk från ICA som jag skymtat från personalrummets fikabord. Huvudvärken trängde sig på och det gnisslande ljudet från vagnen som osade av kokt kött och de skarpa lysrören i taket som fungerade till och från enligt konstens alla regler gjorde inte saken bättre. Jag kanske istället borde vara tacksam över att jag lever. Dom som jobbade och antagligen fortfarande arbetar där sa i alla fall så. Dom skrev till och med en dagbok som dom senare gav mig. Den har jag läst ett par gånger i efterhand för att påminna mig själv om var jag aldrig igen ska hamna. Hittills så funkar det. Att läsa den alltså. Jag läste också en berättelse om en ung tjej som nästan dog. Hon lämnade kvar sin dagbok för andra att läsa. Det var hennes sätt att hjälpa andra, enligt personalen. Om hon lever eller ej vet jag inte. Vad jag däremot minns och vet är det som skedde dagen innan min första dag här.

 

 

2

simma

Min dotter skrek och jublade över att få vara i vattnet. Hon såg verkligen ut att höra hemma där bland plastbojar och uppblåsbara leksaksdjur mitt bland veckans curlingföräldrar som försökte förklara för sina barn att vatten, det är inte farligt och att simma – det måste du lära dig. Ögonblicken av lycka som borde lagras för all framtid försvann i takt med plasken medans jag satt på läktaren och höll utkik så att hon inte skulle drunkna. Jag hade inte ens en kamera med mig. Hon sprattlade med benen och låt de gula tuberna av plast göra resten. Hon flöt i alla fall. Hennes skratt ekade i hallen och blev ett med tjugotal andra barns försök att hålla sig flytande. Söt som fan var hon. Hennes mamma, min numera förra fru, hade redan skrivit under. Hon hade bråttom med att gå vidare med livet och jag blev den som fick sitta och försöka hålla masken inför föräldrarna jag aldrig annars pratar med. Tårarna kröp fram och allt jag kunde se framför mig var menlösa helger med ungarna i nån taskig två i en annan stad eftersom vi givetvis kommit överens om att vi behövde avstånd från varandra. Fucking kliché. Att det nästan blev så kanske inte är så konstigt och för att vara ärlig så nej, jag har aldrig ens försökt att se det från hennes perspektiv. Men ja, där satt jag med blöta fötter och stirrade på min dotter som två veckor senare såg ut som en skådespelare från ”The Walking Dead” då vi firade Halloween.

 

Det borde ha varit hennes mamma där den dagen istället för mig. Varelsen där uppe som vissa tror styr allt vet att jag behövde tid för mig själv och mina tankar, den jäveln visste att jag behövde hjälp och att sinnet börjat mörkna. Alla omkring oss visste att vi hade det jobbigt, att orden vi ibland kräkte ur oss var fruktansvärda men att känslorna var statiska. Där fanns ingen glöd längre. Det kunde gå veckor utan någonting förutom då det handlade om barnen och ibland sov vi inte ens i samma säng. Jag fick tippa på tå runt henne, undvika att vara i samma rum som hon och ibland äta ute för att hon ville vara själv. Vad ingen fick veta – och då menar jag ingen – var hur hon manipulerade sig till en ny lägenhet. Hade jag inte blivit deppig så hade hon nog orkat med mig och ungarna samtidigt. Och det var nog där som felet låg tror jag; jag tog för givet att hon skulle ta hand om familjen oavsett situation och tillstånd. Att hon skulle fixa med allas liv under tiden som jag försökte självläka min hjärna med tabletter och alkohol samtidigt som jag tog hand om barnen. Idag förstår jag hur sjukt allt egentligen var, hur sjuk jag verkligen är. Jag lyckades dölja min ”sjukdom” i flera månader. Tyvärr. Jag lyckades ljuga mig igenom livet och lura både fru och barn, vilket jag faktiskt inte är stolt över. I flera månader höll jag masken och skyllde på diverse skit såsom ont i magen, huvudvärk och trötthet utan att Malin synade och bad mig uppsöka läkare. Fan vad jag ångrar allt det idag. Men ja, så höll det på tills bubblan sprack första gången. Den sprack igen och igen efter det. Den spräckte både mig och mitt liv, vår familj och delvis mina barn. Skulden jag känner idag sliter itu mitt välbefinnande och egentligen så vill jag bara dö, vilket jag inte säger till någon. Det är inte direkt ett välkommet samtalsämne. I alla fall; första gången bubblan sprack. Jag, öppet inför barnen, drack Vodka ur ett dricksglas för att skölja ner huvudvärkstabletter eftersom kvällen innan blev blötare än havet. Malin fick panik och ringde sin syster. En timme senare blev hon och barnen hämtade och ensam kvar i huset satt jag.

 

Jag förstår henne. Jag hade inte heller velat leva med en sådan som mig. Jag förstår henne samtidigt som jag hatar henne. Vi sa faktiskt ”i vått och torrt”. Vi sa mycket som numera inte betyder ett skit.

 

Jag ville inte ens vara där den dagen men ville inte heller vara i huset vi köpt tillsammans. Det kändes nästan som ett budskap då Malin satte igång CD-spelaren, skruvade upp volymen och tonerna till ”Till rytmen av en regnig natt” började skråla. Jag tog Lina i handen och gick. Mitt psyke klarade inte av att se henne lycklig utan mig. Basen dunkade och diskanten skrek. Hon såg inte ens ledsen ut. Tvärtom. Hennes ben började dansa och jag kom plötsligt ihåg vår bröllopsnatt innan jag stängde dörren och gick mot bilen. Personen jag älskat i så många år packade ner sitt liv i lådor och planerade sitt nya liv genom att skicka iväg sin dotter. Fy fan vad jag hatade henne där och då. Vad hon gjorde den dagen har förföljt mig. Jag ville naturligtvis vara där, tillsammans med henne och Lina. Jag ville prata men fick arga och blodröda stirrande ögon som svar. Jag hade inget val förutom att gå. Där satt jag halvtimmen senare med blöta fötter och med skilsmässopapperna i handen totalt maktlös och försökte reda ut vad fan som egentligen hänt och var saker och ting gått snett, vilket naturligtvis var meningslöst. Otroligt så blind man kan vara inför det uppenbara. Också otroligt hur enkelt man förlorar allt. Framförallt otroligt hur ens mående förändras då förändringen väl sker. Vi kom tillbaka från badet senare samma kväll och allt var som innan. Inga lådor. Allt på sin plats. Ett återställt hem.

 

 

3

ringarna

Dom låg alltid i en liten träask. Insidan var täckt av sammet och utsidan putsad en gång i månaden med linolja och en tunn trasa av tyg. Malins mormor vårdade deras ringar med omtanke och kärlek. Hon och hennes man, Rolf, berättade ofta historier för oss båda då vi var yngre om hur Rolf som 18-årig ungkarl flugit över Europa och släppt bomber åt tyskarna under tvång, kraschade och överlevde. Om hur han hjälpte en polsk familj i Danzig att hålla sig undan de tyska trupperna under uppdelandet av Polen i slutet av 30-talet och hur han 1940 ville ta sig till Norge där det ansågs vara säkrare. Som tack för sin hjältemodiga insats som räddade livet på familjens flicka så fick han två ringar och ett halsband av guld. Halsbandet användes som betalning för två falska identitetshandlingar och säker resa uppåt via Bornholm och sen Sverige. Dom nådde dock aldrig Norge utan valde att stanna i Sverige. Historierna fortsatte om hur dom bosatte sig i en liten stuga i Simrishamn för att senare ta sig västerut mot Malmö. I början av 50-talet fick dom lägenhet och 1952 kom Malins mamma till världen. 1977 föddes Malin och jag träffade henne 1992. Tre veckor senare blev vi flickvän och pojkvän. Innan Rolf gick bort i början av 90-talet på grund av dåligt hjärta så träffade vi honom varje dag i nästan en månads tid. Jag hade precis fyllt 16 och Malin var 15.

 

När vardagen var åter fick Malin en liten ask med två ringar i av sin mamma. Hon hade fått dem av mormor och nu var det dags för Malin att föra arvet vidare då tiden var rätt. ”Titta på den, känn på den, lär känna den, låt den fylla dig och när tiden är rätt – bär den.” Jag ska erkänna att jag aldrig kände mig bekväm med att ta emot den enorma gåva som det trots allt var. Jag ville gå på Guldfynd och köpa nya ringar men fick både Malin och hennes mamma emot mig. Det var en dödfödd debatt redan från början. Det var lika bra att hålla med och göra det bästa av det värsta. Det blev ett val som förföljt mig ända sedan jag såg den lilla asken, ett val och tillit jag aldrig kunde leva upp till.

 

Men vi hade det bra, jag och Malin. Hon var ungen från hörnan två gator bort som alltid kom hem till mig då skolan hade rast, på helgen och under vissa högtider för att titta på TV och lyssna på CD-skivor. Hon var söt som socker med sitt kastanjefärgade hår och blå ögon, slitna jeans och variationer av vita t-shirts med små hål i överallt med diverse rockbands logotyper på framsidan. Hon trivdes inte så bra hemma och föräldrarna separerade tidigt. Hennes mamma tog hand om henne och var den som såg till att hon fick vad hon behövde. Dom pratade mycket om pappan som enligt mamman var ett svin och att skilsmässa — det är alltid oundvikligt. Hennes mamma hade inte haft det lätt och att beklaga sig, det var hon världsmästare på. Malin fokuserade så gott hon kunde på skolan, betygen och allt annat fint i livet tills dagen hon satt på gungan och allt brast. Hon bodde hemma fram tills gymnasiet var slut och 1999 flyttade vi till lägenhet. 2001 tog vi det stora beslutet; köp hus. Malin var gravid med Linus och vi insåg båda två att bo i lägenhet — det var inget bra alternativ. Det visade sig snabbt att det var inte hus heller. Men ibland är man naiv, ung och förälskad. Vi var uppenbarligen alla tre.

 

 

4

lekplatsen

Min uppväxt var faktiskt helt okej och normal på alla sätt och vis. Jag hittade inte på dumheter, skolkade inte och gjorde mina läxor. Jag var vad som kallas för ”en skötsam liten pojke” fram till jag träffade Malin. Då förändrades livet och hormonerna fick spela fritt. Innan dess var det jag och pappa mot världen med mamma som hårt arbetande advokat. Hon reste landet runt och sov på hotell men ringde hem varje kväll. Hon och pappa pratade minst en timme varje dag och mamma stod för alla räkningar. Hon jobbade röven av sig utan att klaga. Jag undrade om hon var knäpp eller nått då hon kunde så mycket om allt, men hon bara skrattade, log och svarade lugnt; ”Jag hjälper dom som inte kan hjälpa sig själva.” När hon väl var hemma så var det bara jag och hon, hela tiden. Pappa fick natten, jag fick dagen. Hon körde läxförhör och såg till att jag lärde mig om allt det skolan hade i sin portfölj förutom metaller. Hon pratade om allt mellan himmel och jord och på kvällarna hoppade vi upp och ner i sängen och vinkade till grannen mitt emot. Vi skrattade alla tre. Hon var världens bästa mamma då. Faktiskt. Idag ringer hon inte men blir orolig om jag inte ringer. Grannen å andra sidan, allt var inte okej med henne.

 

Ibland när mamma inte var hemma, pappa jobbade sent eller både och så knackade jag på hos henne och frågade om jag kunde få vänta där. Jag gillade inte att vara ensam och grannen hade inga egna barn. Hon tyckte om sällskapet och nej, det var inget konstigt mellan oss. Hon var typ medelålders och lägenheten såg ut som en steril operationssal. Allt var i perfekt ordning och på sin plats. Hon hatade oreda, något som påminner om psykavdelningen. Där var också allt i perfekt ordning enligt ett perfekt schema. Minnet som är starkast ploppar fortfarande fram då och då när jag tänker på mitt eget nuvarande mående och tjejen från psyk som skrev berättelsen. Helt otroligt hur saker och ting kan hänga samman ibland. Det gör mig ledsen när jag tänker på det, på hur lika dom var, tjejen och grannen. På den tiden var det roligt och jag skrattade åt- och med henne. För mig var det teater men för henne var verkligt. Tragiskt egentligen. Hon gick omkring och pratade med sig själv, pekade på saker och lät defensiv i rösten. Ibland lät det som en hetsig debatt där hon försökte övertala den hon trodde fanns om att hon hade rätt. Men det var bara hon och jag och varje gång jag frågade vem hon pratade med så skrattade hon förfalskat. Min fråga verkade bli väckarklockan som släpade henne tillbaka in i verkligheten. Så höll det på var varannan gång jag hälsade på tills plötsligt en dag efter skolan det stod en ambulans utanför hennes port. Jag var på väg in då ambulanspersonalen öppnade porten och tryckte fram sin bår i lugn och ro. Där, på den, låg grannen tyst och stilla.

 

Snacket på gården spred sig och jag bad pappa om en tjänst. Han körde mig till sjukhuset. Förvånad över bortfallet av besökare satt jag ofta i den plastiga besöksstolen bredvid sängen och pratade med henne. Ibland var hon helt borta, ibland trevlig och rolig och någon enstaka gång så berättade hon om sitt liv. Jag var den enda som kom, sa hon. Jag var den enda som brydde sig om henne, medicinering eller ej. ”Hon är schizofren,” berättade läkaren, ”så ta det försiktigt när du hälsar på.” Hon hade ett par veckor tidigare slutat ta sin medicin vilket ledde till vanföreställningar och närvaron av röster som inte fanns. ”Det förklarar allt..” tänkte jag efter att ha hört läkaren förklara. Schizofren. Schizofren. Första gången jag hörde ordet så skrattade jag. Det lät så kul på något vis. Men det finns ingenting roligt med varken ordet eller sjukdomen, det fick jag lära mig tidigt.

 

Tjejen från berättelsen måste ha haft det svårt. Tänk att vara 16 år gammal och mestadels troligt Schizofren. Livet måste ha varit ett helvete för henne. Minnet som kopplar dem båda samman utspelar sig i grannens vardagsrum och ägde rum efter skolan två dagar innan ambulansen kom. Hon satt i fåtöljen och gestikulerade som om någon annan vore där. Hon pekade och tittade på soffan samtidigt som hon pratade. Sen började hon skälla, skrika och slå vilt omkring sig i luften. Jag stod i dörröppningen och tittade på. Det var den enda gången jag faktiskt blev rädd för att hon skulle göra mig illa utan att förstå eller mena det. Som tur väl hände inget och vad jag vet så hände inget med tjejen från berättelsen heller. Inte för att jag tror att hon hade det lätt eller så, men för att berättelsen slutade relativt lyckligt. Hon var sexton år, mestadels troligt schizofren och hon fick aldrig riktig hjälp. In och ut från BUP flera gånger utan att läkarna tog henne på allvar med en mamma som stod maktlös inför lagar och paragrafer. Att Barn- och ungdomspsykiatrin fungerar så är för mig helt ofattbart. Hon och hennes mamma hade tydligen kämpat med att få kontakt med någon som kunde hjälpa dom men framförallt, någon som tog dem på allvar. Dotterns hallucinationer och röster blev bara värre och värre men allt läkarna såg var en vacker ung tjej som hade framtiden under sina fötter och en mamma som älskar henne. Då hon skulle sova så såg hon en ung tjej i vit klänning sittande på stolen bredvid sängen och ibland när hon bråkade med mamma om något trivialt så sa en av rösterna till henne att skrika och skälla. Fem sekunder senare så bad hon om ursäkt. ”Det var inte jag som sa det!”, och så kramade dom varandra. Hon kunde inte gå och handla själv, hon varken vågade eller ville ta kontakt med andra människor. Fy fan. Kan inte vara lätt att ha det så.

 

Kompisarna på gården skrattade och retades då dom visste att jag var ”kompis” med grannen. Dom sprang omkring med vattenballonger, ropade att jag var sjuk i huvudet och att hon smittat mig. Okunniga barn kan vara grymma. Men jag fick nog och gav igen så det hette duga. Jag skrämde skiten ur dom. Det hela var faktiskt riktigt roligt. Jag lurade i dom att jag skulle ge dom pengar bara de mötte mig vid parkeringen klockan sju. En muta, enkelt uttryckt. Det var december månad, solen hade gått ner och månen stod glasklar på himlavalvet utan en stjärna att beskåda då jag kom gående med en vit klänning i en påse. En bit ifrån fanns en gräsmatta. Jag satte mig framför dom och började berätta. Givetvis hade jag övat framför spegeln i några dagar på mitt rum och klänningen, den tog jag från mammas garderob. Precis innan historien var slut tog jag fram klänningen och pang, dom sprang därifrån och retade mig aldrig igen efter det. Jag skrattade som fan åt att jag fick fyra grabbar i tonåren att tro på att grannen kunde se spöken och att det som bodde i klänningen var värst. Givetvis så la jag till lite info om att grannens sjukhusvistelse, om att hon hörde röster och annat.. sån skit som sprider sig i grannskapet som en löpeld och som skvallerkärringarna inte kan hålla tyst om. Jävlar va roligt det var! Jag skrattade så hårt att jag nästa pissade på mig när jag kom hem då mamma undrade vad jag gjort med hennes klänning. Helt klart värt en liten utskällning. Dagen efter var lika speciell. Det var dagen då jag, för första gången, såg Malin.

 

Första gången jag såg Malin var i affären ett par hundra meter från där vi bodde. Jag hade antagligen sett henne flertalet gånger innan utan att veta om det då hon alltid såg likadan ut. Hon stod i kassan och skulle betala för två liter mjölk och två bröd. Jag skojade med henne och sa; ”köper du alltid två av varje?” Hon tittade på mig, mina varor på bandet och svarade; ”har du ens två?” Vi skrattade och gick sedan våra skilda vägar. Nästa gång jag såg henne var på den avstängda lekplatsen på andra sidan kvarteret. Den var avspärrad med gul tejp runt om och med en handskriven lapp som sa, ”Stängd för lek. Barn går under föräldrarnas ansvar.” Bostadsföretaget hade fått kritik för att deras kösystem aldrig blev kortare och med en lista på över 700 underskrifter så hoppades man på förändring. På den tiden var 700 mycket och man tog allmänhetens röst på allvar. Idag säger man, ”Vi ska inleda en undersökning och återkommer därmed med ytterligare information.” Där fanns dom som fick vänta i flera år på en lägenhet, dom som väntade ännu längre och dom som inte fick något alls. Många föräldrar skickade ut sina barn för att gå dörr till dörr och be om underskrifter, hyresgästföreningen höll medlemsträffar för seniorerna och flertalet hyresgäster ringde bostadsföretaget och skällde ut dem för noter.

 

Malin hatade dem mest av alla enligt henne själv. Dom var den värsta skurken i världen och dom borde buras in, enligt henne. Med ett foto i sin hand, sakta svingande fram och tillbaka, snyftade hon på gungan omringad av tejp. Fotot var på hennes mormor och henne och taget på samma lekplats. Det enda jag såg var samma lilla tjej i samma kläder i samma område som mig. Men det fanns så mycket mer. När jag gick fram och sa hej tittade hon på mig med dystra ögon och stoppade undan fotot. Jag fattade att något var fel så jag gick lite närmare och sa, ”det där fotot är speciellt, eller hur?” Hon svarade inte utan reste sig upp och svepte med handen över sin kind samtidigt som hon vände sig om. ”Det är okej, du kan berätta om du vill.. jag säger inget..” sa jag och fortsatte gå mot henne.

 

”Dom raderar minne efter minne tills det inte finns några fler..”

Hon tog fram fotot igen och höll upp det. Tårarna rann längs med kinden. ”Men några nya hus förändrar väl inte ditt minne av.. ja, vem det nu är.. eller hur?” Det var allt som krävdes. Att någon visade lite empati och lyssnade på en till synes ensam tjej som trodde att världen var väg att gå under för att dom byggde ett tiotal nya hus i området. ”Du förstår inte..” Jag ville inte vara kaxig eller låta dum så jag sa, ”Nej, jag gör nog inte det.. men du får gärna förklara?” Hon lös upp som en sol i någon enstaka sekund för att direkt efteråt se ledsen ut igen då ögonen mötte fotografiet. Hon berättade kort om sin mormor och allt hon gjort för henne, om hur hennes pappa drack och hur jobbigt det var i skolan bland alla idiotungar som inte fattade ett skit. Jag gjorde mitt bästa i att hänga med i den då och då förvirrade berättelsen som hoppade fram och tillbaka och till slut så frågade jag henne, ”Det känns skönt att få prata, eller hur?” Hon svarade aldrig på den frågan. Istället frågade hon vad jag hade för planer dagen därpå.

 

Min tid i skolan var precis som för många andra; pinsam och jobbig. Började titta på flickors bröst och deras figur, kunde inte råda över när jag fick stånd och mutade en äldre kille på gården att köpa ett par porrtidningar. Det var fan inte lätt på den tiden. Man skulle passa in och hela tiden vara cool, ha rätt kläder och hela tiden veta vad som var ”inne och ute”. Ännu värre var det för tjejerna, dock inte Malin. Hon blev utsatt på helt andra sätt. För henne handlade det om att överleva den dagliga dosen av mobbning från uppsminkade tjejer med push-up bh vars största önskan i världen var att bli av med finnarna som gömde sig under deras falska utseende. Men Malin var duktig, hon tog aldrig det åt sig. Eller så var det tvärtom. Oavsett så märktes det aldrig. Hon valde att ignorera, tittade aldrig och sa inget. För henne var det som om de inte fanns. Samma sak efter gympan i duschen. Det fanns dom som stirrade och dom som verbalt retade henne konstant för hennes kropp som för övrigt så helt okej ut. Med facit i hand tycker jag hon var stark och duktig som aldrig gav efter. Hon gick rakryggad genom tre år av skit, och det ska hon fan ha en eloge för. Jag å andra sidan pluggade som en häst och fick relativt tidigt ett intresse för CNC-tekniken. Jag har alltid gillat att skapa och forma.

 

 

5

återställning

Allt såg nytt ut men ingenting var glömt. Tyvärr. Det som störde mig mest var hennes skitsnack, hur hon beklagade sig inför sina så kallade vänner, hur hon fick mig att framstå. Det var jag som var boven i dramat och det var mig det var fel på. Dagen då Lina och jag kom tillbaka från simningen var huset återställt. Allt var på sin plats och Malin var sig lik både till utseendet och beteende. Det kändes surrealistiskt och förvirrat för mig. Jag visste inte hur jag skulle agera eller reagera, vad jag fick eller kunde säga och framförallt så visste jag inte hur länge det skulle vara. När kommer nästa omgång med förvrängning och vad har hon sagt till sina vänner denna gång? Förr eller senare så blir det för svårt för henne att bortförklara det hon gör och en skilsmässa blir ett måste likaså separation och flytt. Malin hade en unik förmåga att få saker och ting att låta och bli så mycket värre än vad de egentligen var, något som senare blev mitt fall och hennes nya framtid — en framtid hon planerade inför.

 

Vi grälade inte den kvällen. Inte heller dagen efter. Det blev en låtsasvärld av alltihop där barnen betydde mest, vårt liv minst och den yttre fasaden blev otroligt viktig för hur vi ville att andra skulle uppfatta oss. Jag ville att någon skulle veta hur vårt gemensamma liv påverkade mig negativt och Malin ville inte att hennes planer skulle bli uppenbara. Veckan efter var det Halloween och barnen skulle tvunget klä ut sig. Det var smink, godis och skräckfilm hela dagen och kvällen lång. Ett år senare började taket sjunga på sista versen. Huset av rött tegel hade redan då kostat oss en förmögenhet. Vi bytte ut garageporten mot en elektronisk med fjärrkontroll samt hela värme- och elsystemet. 200 000 la vi ut ur egen ficka. Huset blev i och för sig tack vare det värderat till lite över 3,2 miljoner, 400 000 mer än vad vi gav.

 

Men tiden slet itu oss. Hon var bestämd och jag ledsen. Första gången ångrade hon sig och rev itu alla papper. Det gjorde hon inte gången efter, vilket totalt knäckte mig. Jag förstår hur det jag gjorde påverkade henne, hur det skapade den möjlighet hon väntat på och ja, jag förstår hennes val att lämna mig. Det blir väl så antar jag. Förr eller senare så måste man avsäga sig ansvaret av en annan persons liv trots att man lovat dem i vått och torrt, att i nöd och lust att alltid finnas där. Dom som klarar det borde fan få en guldmedalj. Det är inte lätt att gifta sig. Det kräver planering och ork, det kräver vilja och lust men framförallt så kräver det att man vill, att man älskar. Jag minns henne den dagen. Fy fan va fin hon var. Otroligt vacker. Ståtlig och vit. Hon letade i fyra månader efter sin klänning medans jag köpte min på väg hem från jobbet. Vi sa våra löften precis som alla andra och kysste varandra. Vi åkte på bröllopsresa, åt och drack gott. Hemkomna passerade åren som sekundvisaren på en klocka och pang, plötsligt stod jag där med ett avsked ekande i skallen med papper i brevlådan och ett stort jävla hus för mig själv. Jag tror hon beskyller sig själv för det faktum att hennes pappa lämnade henne.

 

 

6

horisontalt

Jag var ensam hemma. Malin var iväg med ungarna. Förtvivlad gick jag omkring i huset och skällde på mig själv. Hatorden ekade men som tur väl hörde ingen granne mig. Jag visste att det vi haft inte gick att reparera och jag visste att hon var på väg ut ur mitt liv. Hennes plan var fullbordad och hon hade redan en fot utanför dörren med ungarna i famnen. Jag hatade mig själv, förstod inte henne, saknade ungarna och skrek. På mig själv. Ingenting hade fungerat på sistone. Ingen aptit, ork eller vilja. Jag ville dö. Det sista jag tänkte på var andras känslor kring mitt mående. Jag hade handen på plattan och den var het. Mitt mänskliga kött brändes och doften var fruktansvärd. Varför vill du straffa mig för att jag tar bort handen? Jag måste ju. Annars gör det ont. Jag ville inte ha ont. Istället för att kämpa och framstå som duktig så jag skar upp handlederna, la mig raklång på källargolvet med händer över det lilla avloppshålet i golvet och lät blodet rinna ur mig. Dagen innan var lika rolig. Efter att ha jobbat som ett djur gick jag hem och stoppade i mig en massa piller med förhoppningen om att aldrig igen vakna. Jag hade tydligen otur. Kollegorna var oroliga, kom förbi för att säga hej, hittade mig på golvet och ringde efter en ambulans. Läkaren frågade mig om jag mådde bra och om jag ville hem. Jag svarade, ”Ja, jag mår bra. Jag vill hem.” Läkaren lät mig gå.

 

Jag insåg efter en stund att nej, jag kommer inte att dö. Plötsligt kom jag på att ungarna kommer hem snart. Med kraftig blodförlust vinglade jag upp för trappan och letade reda på min mobil. ”Kom inte hem, jag har gjort något dumt” sa jag till min dåvarande fru. Ambulansen kom igen och efter att ha blivit sydd blev jag skickad till psykakuten där en annan läkare frågade om jag mådde bra och om jag ville hem. Jag svarade på samma sätt som dagen innan och blev hemskickad med starka sömntabletter. Han lät mig gå med en komisk kommentar på min fråga om mitt utseende i fall någon frågar. ”Säg att du är målare.” Jag kunde inte mer än att skratta.

 

Allt gick på en horisontal linje efter det. Skit hände, stopp. Skit hände igen, stopp. Något annat hände, stopp. Sälj huset, stopp. Leta efter lägenhet, stopp. Flytta, stopp. Där tog det i och för sig stopp fram tills jag hamnade i respirator för tredje gången. Personalen på intensiven tyckte att jag behövde hjälp, pratade med psyk och sen blev det permanent stopp i sex månader.

 

Flickan på avdelningen var det positiva till mitt negativa men även hon rädd inför framtiden. Hon, precis som jag, var egentligen i behov av terapi och förståelse. Det vi behövde mest avsade vi oss båda med glimten i ögat och en rapp käft som lärt sig den retorik som krävs för att bli lämnad ifred av de som så innerligt tror sig ha alla svar. Jag har inga svar. Varken då eller nu.

 

 

7

sex. månader.

”Tänk dig henne utan kläder. En orörd nittonårig kropp med de mest välformade bröst du någonsin kunnat drömma om. Tänk dig..”

Slangar och sladdar. Det såg värre ut än vad det var då mamma och syrran hälsade på. Dom satt bredvid sängen och grät medans sjuksystern rensade bort slem från tuben jag hade i halsen. Vaken till och från hörde jag deras beklagande röster om varför dom tvingades uppleva en sådan vistelse, om hur dum jag varit och hur dom tyckte det var pinsamt att vara där. Kort därefter blev jag förflyttad och två dagar senare träffade jag den mest ungdomliga skönhet jag någonsin sett. Varken min mamma eller min syster kom och hälsade på efter det. Det är något med att ligga på psyket som inte klingar rätt hos folk. Många tror att det är vimsiga människor i tvångströjor som springer omkring och yrar om UFO:n och röster från främmande platser, men så är det inte. Inte under min tid i alla fall. Det var mestadels alkoholister och narkomaner som fick Stesolid i ett par dagar. Sen skickades dom hem. Personalen ansåg dom vara ”rena och fina”, att dom var rehabiliterade och klara för världen utanför porträttet till utsikt.

 

För min del handlade det inte om att sitta där som nån jävla marionett i väntan på att mina härskare skulle behaga att dra i ett snöre. Jag visste vad jag ville. Jag ville ut och bort. Jag ville hem. Men hur mycket jag än klagade och förklarade att jag var frisk och mådde bra så höll dom mig kvar. Jag var inte ”redo” att åka hem. Jag fortsatte tjata om mina rättigheter och några veckor senare fick jag min frihet. Att den bara varade i några timmar struntade jag i. Jag menar, hur lång tid tar det att dricka öl? Ett par stora starka senare så gick jag tillbaka med ett enkelt budskap; ni bestämmer inte över mig. Då vände allt. Plötsligt så blev min vistelse satt på obestämd framtid och plötsligt så brydde sig varenda läkare i huset. Sen vände allt igen. Från ingenstans dök hon upp, den ungdomliga skönheten jag idag saknar. Hon tog över min värld. Det var då som jag kände att ja, det finns kanske en utsikt och ja, det finns kanske något att se fram emot.

 

Hon var slank och mörkhårig. Stor byst. Bruna ögon och solbruna ben från födseln. Ung men vis. Hotad av sin familj. Kåtast på jordklotet. Skämtsam. Allvarlig. Ville stanna hos mig trots hemlängtan. Flörtade värre än en hormonsprutande tonåring. Stannade bara i två veckor. Utskriven och fri. Besökte mig efteråt. Pussades. Kramades. Hånglade. Hon var allt jag behövde för att överleva, för att vilja komma ut — för att vilja leva. Personalen försökte hålla isär oss. Meningslöst. Hon var min. Hon ville vara min. Hon ville leva.

 

 

8

infall. bortfall.

Förändring. Kyla. Hemligheter.

Hösten kom tidigt det året. Marken fylldes av löv och jag lämnade huset efter två år som ensam herre på täppan. Malin var sedan länge utflugen och min nya gäst fick ljuga för att ens komma i närheten av mig. Veckorna innan var värst för oss båda. Smygandet och alla lögner. Vi pratade ofta om det men ingenstans fanns det en lösning förutom döden. Ett avslöjande innebar döden. Hon berättade inget och jag fick inget veta. Hon smög hem till mig, vi gjorde vad vuxna gör och sen försvann hon igen. Dock inte på riktigt. Hon vågade inte ha sex på riktigt. Vi ville båda så mycket mer än vad som blev. Nackdelen av hederskultur antar jag.

 

Hennes infall blev svårare, lögnerna fler och problemen grövre. Att fortsätta hade inte fungerat för någon av oss. Det blev så illa att hon började må dåligt och ville ta livet av sig. Livet som ung flicka i en utländsk familj bosatt i Sverige blev till sist ett omöjligt sådant. Jag försökte förstå de återupprepande svaren hon gav men ingenting hade där och då spelat någon roll. Efter att ha haft lite över ett år tillsammans så försvann hon. Hon orkade inte ljuga mer, sa hon. Hon berättade för sin bror och efter det blev det tyst.

 

Jag flyttade. Jag bytte stad och försökte byta mentalitet. Fokuserade på min sjuka pappa och min familj.

 

 

9

pappa

Pappas död var väntad. Vi visste alla om det. Vi gick i princip och väntade på det. Mamma och pappa var som vilket annat kärleksfullt par som helst. Dom skiljde sig dock ganska tidigt. Mamma gick inte ens på begravningen. I och för sig, dom hade varit skilda i sexton år. Diskbänken var skinande ren. Dricksglasen stod på rad och tallriken han antagligen ätit på samma dag han dog stod prydligt i stället bredvid. Med eggen uppåt och gaffelns vassa tänder neråt stod till och med besticken och lufttorkade mot den kaklade väggen bredvid spisen. Alltihop åkte rakt ner i en låda med ”TIPPEN” på. Jag tog några prydnadssaker som jag vet han tyckte om. Jag kände mig nöjd med det. Begravningen var precis som alla andras begravningar. Vi grät och efteråt rasade mitt liv samman som ett korthus. Jag var stark innan. Det var ett krav. Vem annars skulle fixa och ta hand om allt? Hemkommen funderade jag enbart på en enda sak; att dö.

 

10

idag

Jag sitter i en liten etta med sängen bredvid TV:n. Dagarna passerar. Varannan helg har jag barnen. Dom kommer på dagen och åker hem på kvällen. Dom stannar aldrig över natten. Känner mig ensam men trots det bekväm. Pengarna på kontot betyder inget och ärren på mina handleder syns knappt längre.

 

Funderar ofta på den där dagen vid lekplatsen och vad hon sa till mig första gången, hur hon senare lurade mig och sig själv ännu mer. Det blev nog plus minus noll för oss. Jag mådde dåligt och hon snackade skit om mig till sina vänner. Hade hon stannat hade hon antagligen förlorat dem. Det blev inget gott av det, helt enkelt.

 

Jag saknar henne. Jag hatar henne. Känslan kan jag förstå men inte valet. Hon sa att hon älskade  mig och sedan försvann hon för alltid. Jag vet inte om hon lever idag, och det plågar mig. Hon var så stolt och rakryggad, mer än vad jag är. ”Jag är inte muslim!”, sa hon bestämt och fortsatte sin förklaring om hur hederskulturen är otroligt stark för Yaziderna men hur hon vägrade att bli förknippad med Islam. Hur det hemma hos henne tittades på ”deras” kanaler och nyheter, om hur integration var ett främmande koncept och vad som händer med dem som inte lyder.

 

Jag finns. Mina barn finns. Jag har ett jobb, en lön och en bostad. Jag har inget körkort men jag har en bil. Jag går till jobb varje morgon och jag går hem. Jag försöker äta och leva sunt men misslyckas alldeles för ofta. Jag vill inte må dåligt eller lida. Jag tar min medicin och ler. Jag blåser när dom ber mig.

 

Jag finns. Men frågan förblir densamma; lever jag?

 

Om Bjornen

Jag är en hobbyförfattare & WP-nörd som försöker tömma hjärncellerna på kreativitet. När jag inte skriver så utökar jag mina WP-kunskaper genom att blogga och hänga på diverse sociala medier. Jag gör mitt bästa och min passion för WordPress enbart växer.

Kommentera


OBS: Alla kommentarer granskas innan dom blir publicerade. Ha en go dag!